På Barcelonas gator gäller det att visa attityd, "jag-först-attityden", annars kommer man ingen vart. Det där med att
ge tillträde och att
vänta tills folk har gått ut innan man själv går in funkar liksom inte här, utan skall man få något gjort är det bara att gå på, helt utan hänsyn. Här är man inte rädd för kroppslig kontakt och varje persons osynliga radie för fysisk närhet är betydligt mindre än den nordiska. Bli inte förvånad om någon tar över din plats och klampar in på ditt revir när du i allsköns ro står och tittar på något i en affär. Plötsligt står någon kropp i kropp med dej och sträcker ut sin långa arm mellan dej och hyllan framför för att titta på något just där du står...
Fenomenet "jag väjer för dej och du väjer för mej" som jag själv upplevt
så många gånger i Finland och i Sverige tror jag aldrig har hänt mej i Spanien. Ni vet när man t.ex. möter någon på gatan och båda av hövlighet väjer för den andra men man väljer samma håll och till slut står man bara och vajar från den ena sidan till den andra med ett fånigt leende på läpparna utan att kunna ta sej vidare.
Inte bara i Barcelona men också på andra ställen runtom i Spanien gäller det alltså att hålla huvudet högt och bara GÅ. På detta sätt tar du dej från ett ställe till ett annat i en normal gångtakt. De stackare som inte har denna vetskap får står kvar på samma spot och bara väja för alla framfusiga spanjorer. Det tog mej några år att komma till insikt, men nu går jag bara på som en bulldozer (med undantag för vissa situationer då mitt samvete säger att det definitivt är jag som skall väja).
